oktober 25, 2009
Restaurant Malte är den andra listettan över toktrevliga middagsställen i Bryssel (tillsammans med La Meilleiure Jeunesse, se nedan) som har lyckats få till allt från mat att dagdrömma om till ambiance och service. Bara att gå dit så förklarar sig resten av sig själv.
Adress: Rue Berckmans 30, Saint-Gilles, Bryssel
oktober 24, 2009
Två timmar för sig själv i ett bibliotek är som bomull för själen under alla omständigheter. Men ett besök i Stockholms stadsbibliotek ger därtill näring åt alla ens estetiska sinnen. Tänk att världens snyggaste och mest apelsinfärgade bibliotek ligger mitt i självaste Stockholm.
Jag gillar läsesalen rakt fram längst in bäst. Där är det inte så mycket spring, och man hör sina tankar med en ofattbar skärpa. Tröttnar man på dem kan man ju alltid läsa någon annans istället.
Adress: Korsningen Odengatan och Sveavägen, Stockholm
oktober 21, 2009
Gondolen är ett sådant klockrent ställe att hänga på. Godare drinkar icke finnas i hela stada och knappast en läckrare utsikt heller. Bäst tycker jag det är att gå dit en fredag eller lördagkväll. Jag älskar blandningen av folk - kulturwannabies, affärsmän, förortskids, målarfirman på konferens, turister, frånskilda tvåbarnsmödrar med förväntasfull blick – alla i skön förening, alla lika artigt bemötta av superpersonalen. En ruskig höstkväll där uppkrupen i ett fönster med en färgglad tjejig drink i handen och med stadens ljus omkring sig är ett framgångsrecept oavsett åkomma.
Adress: Stadsgården 6 (Katarinahissen), Slussen, Stockholm
oktober 20, 2009
Om ni befinner er i Pyongyang är det tveksamt om det alls finns några råd att ge…. Eller kanske de faktiskt inte alls behövs: När jag var där så upplevde jag allt som minnesvärt, om än inte i någon positiv bemärkelse.
Hur som besökte jag på The Victorius Fatherland Liberation War Museum, där det nordkoreanska utrikesministeriet har vänligheten att släppa in oss efter nödvändig noteväxling. Vi hade valt den korta guidade turen, den på tre timmar, hellre än den långa på tre dagar. Det är möjligt att man kan förhandla ned det till en två timmars visning, jag vet inte helt säkert. Hur som är det alldeles speciellt för vad som väntar är en grundlig repetition av Koreakrigets historielektion - fast tvärtom, perspektivet är spegelvänt, de goda är de onda och de onda de goda.
Only defeat and death to the aggressors står det på broschyren jag får i min hand vid entrén. En uniformsklädd kvinna visar oss runt i museet som är tomt sånär som på några unga soldater under utbildning (jag gissar att de får tredagarskursen). Hon har en pekpinne i handen som hon hamrar med över kartorna när hon förklarar de koreanska truppernas ofattbara mod i våg efter våg mot the imperialist puppet soldiers, alltså mot koreanerna på den sydkoreanska sidan gränsen. Till slut sjunker vi på en bänk i ett panoramarum och betraktar rörliga, tredimensionella modeller av olika ärevördiga slag där tiotusentals människor får sätta livet till. Det känns som jag aldrig ska kunna resa mig igen.
oktober 18, 2009
Jag har sett den döde Lenin säkert tjugo gånger. Under de år jag bodde i Moskva hade jag för vana att ta alla mina gäster till Leninmausoleet, för bisarrare plats finns knappast i hela Moskva, möjligtvis inte på hela den euroasiatiska landmassan. Lenin är liten och blek och precis så oimponerande man kan vänta sig, och när man defilerat förbi så får man också gå förbi gravarna utanför mausoleet och längs Kremlmuren, där ett urval av Sovjetunionens alla släckta stjärnor begravts. Bra att veta: Man får i regel köa en stund. Öppettiderna är begränsade till förmiddagarna några dagar i veckan. Man får inte ta med kamera, telefon, handväska eller något annat för den delen. Man får inte prata eller tugga tuggummi. Man får inte ha cykelbyxor (om nu någon skulle komma på det). Man får inte gå i klunga, stanna, peka, skratta eller försöka gena förbi något moment på den tänkta routen. Ja, you get the picture.
Adress: På Röda torget, svårt att missa – det är den pyramidformade byggnaden av röd granit och svart labradorit invid Kremlmuren.
oktober 18, 2009
Två timmar att slå ihjäl i Doha? Plättlätt! Styr kosan mot den nyöppnade Museum of Islamic Art som satt Doha på en ganska tom gulfisk konstkarta. Ett vackert läge, en cool byggnad, fantastiska samlingar. Här har man bara brytt sig om att köpa in det bästa: Istället för 400 skärvor från tusenåriga lerkrukor har man en intakt tusenårig lerkruka. Det skämtar man inte bort. Och varje föremål är utställt som den skatt det är, inte nedvräkt i överfulla dammiga montrar med en blinkande lysrör ovanför. Det är så snyggt gjort att man får gåshud. Det här är ett Gulfens eget Le Louvre.
Adress: La Corniche, Doha, Qatar. Stängt tisdagar.
oktober 13, 2009
Det finns några riktigt riktigt fantastiska ställen i Bryssel – det tål att tänkas när man försöker ringa efter en taxi eller betala med kreditkort och stilla undrar om man har hamnat i ett u-land… Ett av dessa verkliga smultronställen är La Meilleure Jeunesse – en underbar restaurang. God mat, trevlig och personlig service, oslagbar atmosfär och en inredning som (i alla fall bitvis) leder tankarna till ett vardagdagsrum snarare än en restaurang. Om än ett vardagsrum med en ganska tilltagen bar.
Efter en middag här har jag förträngt de sunkiga nålfiltsmattorna inne i Rådssekretariatets byggnad Justus Lipsius. Allt är förlåtet.
Adress: 58, rue de l’Aurore, Bryssel. Boka bord på +32 2 640 23 94
oktober 10, 2009
Om man har lite tid över i Gori är inte bara Stalinmuseet en riktigt udda plats – jag gissar att det är det enda som finns att se i Gori överhuvudtaget. Men även om man är i Tbilisi och har tid över är det mödan värt att åka till denna märkliga plats – det tar bara ca 40 minuter med bil. Att kalla det ett smultronställe är att leda er i helt fel riktning, men det är inget besök man glömmer, inget museum bland hundra andra.
I Gori möter en närmast surrealistisk förträngningsmekanism – Stalin är för vissa (en utdöende skara gissar jag) fortfarande byns son och stolthet. Jag promenerar längs Stalinavenyn ned till Stalinmuseets pampiga entré. Utanför museet står ett den stuga, stor som en Friggebod, där Stalin fötts. Den enkla lilla stugan har byggts in i ett klassiskt tempel i miniatyr. Tystnad och solsken skänker nästan värdighet åt den slitna stenbeläggningen utanför. Inte ett spår av den tjugonde partikongressen, den kongress som var startskottet för avstaliniseringen, så långt ögat kan nå. Det sägs att när avstaliniseringen började 1956 demonstrerade tusentals människor på gatorna här. Över hundra sköts till döds, andra skickades till lägren i Sibirien.
Museets är ödsligt och tomt. Foajé leder osvikligt tankarna till en kyrka – välvda tak, marmorgolv och målade, avlånga fönster. De tunga stenväggarna trycker mot hjärtat. En röd matta leder genom rummet, upp för en halvtrappa, där en Stalinstaty intar altartavlans plats.
Jag och mitt sällskap löser biljetter i den kombinerade kassan och souvernirshoppen. Den gråhåriga damen med mörktonade tefatsstora i luckan erbjuder också Stalinnyckelringar och omsorgsfullt retuscherade foto av Stalin i paraduniform.
Med en guide i täten beger vi oss uppför trappan och in i museets inre. Vi rör oss fram i de dunkla, oupplysta salarna. Guiden lotsar oss från Stalins födsel och påvra uppväxt, via den poesi han skrev till stövlarna han hade när han flydde ur sin fångenskap. Hon smattrar fram hela sin utantilläxa med kraftig georgisk brytning. Inget föremål är irrelevant i denna måttlösa hyllning till mannen av stål, inget suddigt fotografi utan svärta för obetydligt.
Vi flyttar oss in i nästa sal, till 30-talet och den besvärande kollektiviseringen. Guiden sänker rösten när hon medger att några misstag tyvärr begicks under perioden.
- However, fortsätter hon med högre röst, plans were made and they produced the production.
Ja, så säger hon. Priset för den producerade produktionen.
Miljoner döda - försvunna, avrättade, deporterade.
Sedan lommar vi efter henne in i rummet bredvid, till historien om det ärofyllda fosterlandskriget. En låg stund lyssnar vi på hur Stalin vägrade utväxla sin son i tyskt fångenskap mot en tysk general.
- Stalin ansåg att alla sovjetiska soldater var hans söner, klarlägger hon.
Hon gör en paus så att denna välmening får sjunka in ordentligt. Sedan stretar vi vidare.
Historien gör ett hopp över den besvärande avstaliniseringen och vi hamnar istället rakt in i presentrummet. Stalinmattor och Stalintekoppar och Stalinbyster och Stalinmålningar i tjock olja parader sida vid sida. Det är gåvor från folket. Från dem som överlevt utrensningarna, deporteringarna, den producerade produktionen och kriget, får man anta. Sist av allt visar hon oss Stalins dödsmask. I vit plast ligger den på en röd sammetsmonter i skumrasket. Vi drar alla en suck av lättnad.
oktober 4, 2009
En joggintur runt the Mall – förbi maktens boningar och alla monument – är hundra gånger roligare än hotellets trista löpband, och på två timmar hinner man flera varv. Lite filmkänsla får man på köpet…
oktober 4, 2009
Det finns så många sätt att slå ihjäl två timmar i Stockholm, men om man är fikasugen och man vill vara ifred och vädret suger (som idag) då rekommenderar jag ett besök till Hållplatsens Tidningar och Tobak. På några få kvadratmeter har man där lyckats klämma in ett enastående imponerande urval av tidningar och tidsskrifter – inte bara de 15 inredningstidningarna som är standard på ICA. Här finns utländsk dagspress, mina favorittidskrifter Filter och Monocle och massor av specialtidskrifter (en del så smala så att man undrar när de ska dö av anorexi). Där kan man bunkra med massor med läsning och glossiga bilder eller svårt kulturellt grovkorniga dito, och sedan gå vidare till något café och läsa medan regnet smattrar mot fönstret och söndagen minut för minut obarmhärtigt närmar sig måndag.
Hållplatsens tidningar och tobak, Folkungagatan 112
