Citykondoriet

I det lattehav som likt en tsunami svept in över innerstan de senaste åren är det här en sann uppstickare. Ett ställe där man spjärnar emot nivelleringen och gör det med besked. Resultatet är en del wienerkonditori, en del bingohall, en del kyrkkaffe. Svårslaget.    

När man tagit hissen tre trappor upp, är det som om man befinner sig i ett palats.  Fönster i storleken av en genomsnittlig innerstadsetta. En takhöjd på sådär fem meter. Rum av balsalsstorlek med sittgrupper av 1800-talsmöbler, blandat med allsköns annat - har någon tänkt på stil (vilket jag inte alls är säker på…) så är det eclectism som varit ledstjärnan. Kort sagt: Citykonditoriet bara m å s t e vara ett av Stockholms mest bisarra caféer. De tjusiga lokalerna kraschar helt med det ohippa klientelet (som mest består av söta tanter med nyvolmat hår), diskens utbud av SJ-smörgåsar och hopplocket av möbler. Priserna är på gränsen till gratis. Den surrealistiska stämningen infinner sig som bäst när någon ur personalen greppar p/a anläggningens mikrofon och ropar ut en färdig räksallad. Detta bara måste upplevas.

 

Citykyrkan, Adolf Fredriks Kyrkgata 10, tre trappor, Stockholm 

 

 

Afghanskt kaffe

Det finns inte överdrivet många mysiga kaféer i Kabul. Efter två års letande hittade jag bara ett där man kunde sitta, sippa på en kaffe och dagdrömma. Man kunde till exempel drömma om att den väna personalen någon dag skulle lära sig att hantera den välputsade espressomaskinen bakom disken, och kaffet skulle bli drickbart. Att longlifemjölkens distinkta smak av gödsel skulle mattas av med antalen månader den lagrades. Men i Kabul lär man sig snabbt att inte gapa efter mycket. Att glädjas åt det lilla. Att illasmakande kaffe är ett i raden av irrelevanta i-landsproblem. Att illasmakande kaffe i alla fall fortfarande är kaffe. Och caféet i Serena hotell är ändå värt att gå till. En liten zon av… inte Kabul. Fast med etnochic afghansk inredning. Är man tedrickare är däremot hela landet ett paradis. Varhelst du går serveras du hinkvis med te - på sommaren grönt, på vintern svart. Bara att knacka på närmsta trädörr i närmsta lilla lerhus, så möts du sannolikt av varma leenden, välkomnande gester och te, te, te.Serena hotel, Kabul 

 

Café Gitane

Sist jag kom till New York var det första jag gjorde att ta en taxi till Café Gitane. Att bara få sitta där och dricka en kopp underbart kaffe och se de hippaste människorna i urbanitetens Mecka defilera förbi utanför är bara det värt resan över Atlanten. Efter några espresso har all jet lag kramats ur min kropp och jag har förvandlats till en bättre person. Coolare, smartare, snyggare. Eller åtminstone känns det så.  Mott Street, vid korsningen till Prince. 

 

 

Daunt Books for Travellers

En hel bokhandel bara för reselitteratur - rum efter rum, vägg efter vägg med guideböcker, kartor och reseskildringar.  För någon som tenderar att släpa med sig minst fem böcker för varje resa längre än tre metrostationer kan det vara en smula förödande. Men ändå… Absolut underbart.  83 Marylebone High Street, London W1 

 

N’Djamena

Jag önskar att det fanns någonting förlåtande över N’Djamena. Men nej. Ingenting. Har du 120 minuter över skulle jag rekommendera att stoppa huvudet under den loppiga kudden på Novotel. Eller kanske simma lite i poolen på hotellet. Det är alls inget speciellt, men det får en nästan att glömma var man är. Vilket är så bra som det blir i Tchads deprimerande huvudstad. 

 

Buddahålen i Bamyan

 

Ska man se en plats i Afghanistan är det den här - men två dagar är långt bättre än två timmar….

Roof of Bamyan Hotel sägs vara ägt av den förra guvernörens fru som sägs hyra ut det till vicepresident Khalilis bror. Det är ett oansenligt nedslitet enplanshus omgivet av en stor grusplan. Det kombinerade allrummet och foajén har för stora heltäckningsmattor och de spartanska rummen är sjabbiga och utan toalett. Längre än så går inte att komma från den korporativa hotellfabrikens själlösa inredning. Men utsikten är så magnifik att det känns ända ner i magen. Uppkrupen i rummets fönsternisch sitter jag andlös och ser ut över dalens popplar, grönskande fält och pilträd och på klippväggen där Bamyans berömda Buddastatyer stod i nästan tvåtusen år, fram till att talibanerna sprängde dem i luften i mars 2001. De två hålen i den gyllenbruna stenen ser tomma ut som två gluggar i en tandrad.

På kvällen sitter jag och mitt resesällskap ute på grusplanen och dricker medhavt vin. Det är fullmåne. Hotellets neonljus lyser i grönt och gult, ja i alla fall de delar av bokstäverna som ännu är i funktion. Dalen ligger grön, jag har aldrig sett så mycket grönska på ett och samma ställe sedan jag kom till det här gudsförgätna landet, med dess tjockhudade, osannolikt uthålliga folk. På andra sidan lyser den magiska klippväggen med de två Buddahålen i mörkret, som om Allah hade monterat en stor ficklampa bakom berget. 

 

Bamyan i Bamyanprovinsen i centrala Afghanistna.

 

Rittorno

Det finns få saker som slår att börja dagen på Rittorno. Om jag tvingas välja ett favoritfik i Stockholm blir det tveklöst det här, och de nedsuttna skinnsofforna alldeles innanför entrén är favoritplatsen på favoritstället. Inredningen är… speciell. Heltäckningsmattor, gökur, knasiga tavlor, flagade tapeter.  Kaffet är starkt och gott, personalen orginell och trevlig - så långt ifrån alla 20 åriga brudars likgiltiga, uttråkade min som tycks vara anställningskrav på så många av stans caféer. Ni vet de där brudarna som tittar på en som de aldrig aldrig sett en, fast man varit där två gånger om dagen den senaste veckan. Den enda nackdelen med Rittorno är att jag aldrig, aldrig vill gå därifrån. Jag kan sitta i timmar i soffan, bläddra i tidningar och drömma mig bort. Och på Rittorno är det helt ok. Det är ingen som kommer o rycker mig ur mina drömmer, eller ens rycker bort min tomma kaffekopp. 

 

Kosmonautmuseet

Varje gång jag stiger in på kosmonautmuseet i Moskva så känns det som om jag slungas tillbaka i tiden, snarare än framåt. Erövringen av rymnden, något som borde vara modernitetens främsta bragd, får här en ny dimension. Först den underbara 60-talsinredningen, som skulle få kulturspanarna att gå upp i brygga: Klotformade montrar i silver och plexiglas, klädda väggar, dunkelt sken. Och så de fantastiska ”exponaten”. Kapslar att färdas i kosmos i. En rymddräkt som liknar något jag knypplade fram på sexans syslöjd. Tanken på att man kan färdas i rymden i den hisnar.  Och så det jag tycker bäst tycker jag om: rymdmaten. Borsjtj på tub, det var vad de ryska hjältarna fick med sig på färden. Och så den uppstoppade rymdhunden Strelka.

 

I det som ska vara en shop, men som bara är en disk med en trevlig gammal dam med för stora glasögon bakom, har jag köpt mitt Gagarinpussel. Där finns också annat. Inte mycket, men garanterat speciellt.

 

Kosmonautmuseet, i foten av den fina raketstatyn, metro VDNCh, Moskva

 

Tjajka

Det är en helt magiskt upplevelse att simma utomhus när det är – 18°C i luften. Jag har klämt in en yllemössa under den obligatoriska badmössan. Varje gång jag sticker upp armen för att ta ett crawltag knottrar sig huden och jag drar snabbt ned den igen. Tempraturväxlingarna ger en märklig känsla.

Ångan från det uppvärmda vattnet ligger som ett lock över den gigantiska bassängen. Den är så tjock att jag tvingas simma lite långsammare för att inte krocka med någon av bassängens av alla tanter. Jag spanar efter dem under vattnet, där de är lättare att se, och jag väjer än hit, än dit. Tanken att någon ska väja för mig har jag för länge sedan gett upp, det här är Moskva och Magdalena Ribbings böcker finns inte utgivna på ryska. Eller, om de gör det så läses de inte av en större krets.

Runt bassängen patrullerar badvakterna i jättejackor och vajande pälsmössor. De spanar ut över ångtäcket och de många färgglada badmössorna med uttråkad min.

När jag är klar tar jag simslussen. Det är en liten ränna som leder från bassängen till byggnaden bredvid. Väl framme vid väggen dyker jag under till andra sidan, och så befinner jag mig inomhus, i det uppvärmda duschrummet.

Tjaka simbassäng, Moskva. På andra sidan korsningen från metro Park Kultury.