120 minutes

Inte så långt ifrån Gagarinstatyn på Gagarintorget längs Leningradskij prospekt i Moskva ligger ryska vetenskapsakademin. Den byggnaden missar man inte. Det är ett stort, hiskeligt vitt höghus med ett överbygge av guldfärgad, tillknycklad metall. Om man bara lyckas hitta avfarten ned till akademin kan man här ta hissen från sovjetiskt 70-tal (omgivningen, byggnaden, gården, foajén, vakten, dammet, ödsligheten) rätt in i det nya, uppgraderade Ryssland 2.0 med Versace-klädda vasstråsmala ryskor 22 våningar upp. Menyn är internationell, drinkarna starka och goda, inredningen trendig så där på 2000-talsvis och servicen riktigt hygglig. Och utsikten över Moskva är fantastisk, man får gå ut balkongen och spankulera runt så mycket man vill, peka och ta kort. Jag är svag för Moskva, och jag är särskilt svag för skybarer, så är det. Och den här är jättefin, den återvänder jag gärna till.

Gagarinmonumentet är förresten inte heller så dumt. Inget att hänga runt kring i två timmar men väl att nicka åt när man nu ändå passerar förbi. Gagarin väcker ungefär samma känslor som hundvalpar hos mig, det finns något så hjälplöst över bilderna av honom iförd rymddräkt med olycklig blick, på väg att slungas ut världsrymden.

Leninskij Prospekt 32 A, 22 våningen

Om ni får två timmar över i Östhammar så kan jag tipsa om att det tar mindre än tjugo minuter att åka till supertrevliga Öregrund. Insisterar ni ändå på att stanna så är Adas kaffestuga stället att hänga på – det är knasigt och originellt och trevligt. Förutom gott kaffe och massor med bakelser  så har de fantastiskt goda tunnbrödrullar med hemstampad potatismos, och på sommaren kan härligheten intas i en lummig trädgård inne på gården. Adas kaffestuga är kort och gott Östhammars förmildrande omständighet och värt ett besök.

Adress; Jaja, så stort är inte Östhammar, ni hittar den säkert ett stenkast från det anskrämliga kommunhuset.

FN-högkvarteret i New York är ett måste. Det är inte bara för att jag är onormalt intresserad av politik och en stor FN-kramare, det är verkligen något särskilt att komma dit. Flaggspelet, den snygga modernistiska arkitekturen (Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Sven Markelius var några av arkitekterna), atmosfären, postkontoret med egna FN-frimärken, bokhandeln, pastellfärgerna. Mer kosmopolitiskt än så här blir det inte.  Det finns ett Wallenbergminnesmärke tvärs över gatan – en portfölj kvarlämnad på trottoaren – som jag gillar också, värdigt är det och varm i hjärtat gör den mig, tanken på att det finns modiga människor som verkligen gör skillnad. Därtill finns Carl Fredrik Reuterswärds  knutna pistol ”Non Violence”.

Hela området mellan första avenyn, floden, E 42 och E 48.  Portföljen står på refugen i 1 avenyn i höjd med E46/E 47.

Prospero’s Books är ett jätterart ställe. Det är den största engelska bokhandeln i Kaukasus gissar jag, med ett bra urval av böcker om regionen. Och så finns det gott kaffe, cheesecake och annat man behöver.  Och så är det trevligt att bara hänga där. Två boktips kommer på köpet: Ali and Nino av Kurban Said och Eastern Approaches av Fitzroy McClean.

Rustaveli Avenu, 34, Tbilisi – mitt i emot Operan ungefär och in genom ett valv på gården.

Montevideo är i en stad som tycks ha frusit under Liz Talor och Burt Reynolds storhetstid. (Förutom att det då alls inte är kallt.) På gatorna rullar gles trafik, bilarna är gamla, latte är ett okänt begrepp, globaliseringen vill inte riktigt göra sig påmind.

I hjärtat av den ickepulserande ickestorstaden – vid ett stilla torg – ligger hotel Balmoral Plaza. Åh vilken lycka. Skinnmöblerna, inredningen, kaklet, caféets skumma belysning, personalens stärkta skjortor – allt måtte vara från 60-talet. En riktigt tidsficka. Det är så väl genomfört, så konsekvent och så intakt att det känns som ett sjukt påkostat designhotell från 2000-talet som velat återskapa den rätta 60-talskänslan – möjligvis med lite för mycket tyskt 80-tal över sängöverkasten.

Har du en timme eller två, sätt dig i fiket i lobbyn och njut i tidsmaskinen.

Alla traditionella, trendiga, hippa, coola, udda eller bara konstiga milongor runt om i Buenos Aires får förlåta men det raraste stället att dansa på är La Glorieta – en liten utomhusscen under tak i en park, där man några dagar i veckan (fredag, lördag och söndag) dansar mellan 19-22 ,långt innan någon annan ens tänkt på att slå upp dörrarna. Otroligt sympatiskt. När timmarna närmar sig sitt slut går en man omkring och samlar ihop bidrag från deltagarna, som lämnar så där två pesos var. Några tangosteg på Glorieta är riktigt bra valuta för fyra kronor.

11 September, mellan Sucre och Echeverria, Barrancas de Belgrano, Buenos Aires

120 minuter är som gjort  att viga till ett besök vid Hafez grav i Shiraz. Förutom graven finns en bedövande vacker trädgård med ett tehus. Höjden av kultivering…  Tag med en god bok, avverka snabbt graven, beställ en kanna te och njut. Den riktiga snobben väljer förstås en poesibok av Hafiz himself.

Aramgah-e Hafez, Shiraz, Iran.

Jag begriper att det inte är så sannolikt att någon hamnar i Lahore med lite oplanerad tid att slå ihjäl, men ändå. Omutifallatt. Då är stället att gå till ”Cooco’s Den and Café”. Bäst gör sig stället på kvällen, och namnet till trots är det en restaurang snarare än ett café. Kaffet är direkt motbjudande och alltså ungefär som på andra ställen i landet. Men det gör inget. Vyn över Badshahimoskéen från något av de trånga borden på våningen högst upp, atmosfären, folkmyllret, leendena och  den varma luften gör mig villig att förlåta allt. Och den pakistanska maten som serveras är riktigt god.

Roshnai Gate, Fort Road, Old Town, Lahore

I det über-coola Berlin är det ju bara att välja o vraka bland vattenhålen. Mitt val faller på Solar – en sky bar med svindlande utsikt (förstås, vad annat från en sky bar?). Där kan man stå med en drink i handen och se all denna coolhet bre ut sig nedanför.   När man tröttnat kan man bara slänga sig ned på någon av fåtöljerna i loungen. Bättre blir det sällan – och är det inte bra nog, prova några fler drinkar.  (Läs mer…)

I Iran bör man helst försöka glömma det där med kaffe – det som finns att hitta på något enstaka hotell där någon västerländsk turist härbergerar vartannan månad är mest lankigt snabbkaffe som smakar skunk. Faktum är att min egen väldigt ovetenskapliga empiriska studie visar att kaffekulturen inte blomstrar i någon av ”onskans axelmakter”.   Bättre då med te. Irans kanske trevligaste ställe för te är det lilla tehuset under Khajubron i Esfahan. Helt helt helt sagolikt. Bara av att se stället vill man lära sig persiska och tillbringa resten av sitt liv i Esfahan, kanske doktorera om Hafez poesi, om man bara finge sitta med sina lexikon och sin dator just där och äta lite småkakor och dricka te under tiden. Och ändå har de bara te i teet. Någon har sagt att tehuset där är bara det värt biljetten till Iran. Så kan det mycket väl vara.   För att ta sig dit kan man pröva att säga ”Lotfan, baa chai-khana zir pol-e Khaju” till sin taxichaufför. Sedan är det bara att hoppas på det bästa.

Mitt i floden, Esfahan, Iran.