Om man har lite tid över i Gori är inte bara Stalinmuseet en riktigt udda plats – jag gissar att det är det enda som finns att se i Gori överhuvudtaget. Men även om man är i Tbilisi och har tid över är det mödan värt att åka till denna märkliga plats – det tar bara ca 40 minuter med bil. Att kalla det ett smultronställe är att leda er i helt fel riktning, men det är inget besök man glömmer, inget museum bland hundra andra.
I Gori möter en närmast surrealistisk förträngningsmekanism – Stalin är för vissa (en utdöende skara gissar jag) fortfarande byns son och stolthet. Jag promenerar längs Stalinavenyn ned till Stalinmuseets pampiga entré. Utanför museet står ett den stuga, stor som en Friggebod, där Stalin fötts. Den enkla lilla stugan har byggts in i ett klassiskt tempel i miniatyr. Tystnad och solsken skänker nästan värdighet åt den slitna stenbeläggningen utanför. Inte ett spår av den tjugonde partikongressen, den kongress som var startskottet för avstaliniseringen, så långt ögat kan nå. Det sägs att när avstaliniseringen började 1956 demonstrerade tusentals människor på gatorna här. Över hundra sköts till döds, andra skickades till lägren i Sibirien.
Museets är ödsligt och tomt. Foajé leder osvikligt tankarna till en kyrka – välvda tak, marmorgolv och målade, avlånga fönster. De tunga stenväggarna trycker mot hjärtat. En röd matta leder genom rummet, upp för en halvtrappa, där en Stalinstaty intar altartavlans plats.
Jag och mitt sällskap löser biljetter i den kombinerade kassan och souvernirshoppen. Den gråhåriga damen med mörktonade tefatsstora i luckan erbjuder också Stalinnyckelringar och omsorgsfullt retuscherade foto av Stalin i paraduniform.
Med en guide i täten beger vi oss uppför trappan och in i museets inre. Vi rör oss fram i de dunkla, oupplysta salarna. Guiden lotsar oss från Stalins födsel och påvra uppväxt, via den poesi han skrev till stövlarna han hade när han flydde ur sin fångenskap. Hon smattrar fram hela sin utantilläxa med kraftig georgisk brytning. Inget föremål är irrelevant i denna måttlösa hyllning till mannen av stål, inget suddigt fotografi utan svärta för obetydligt.
Vi flyttar oss in i nästa sal, till 30-talet och den besvärande kollektiviseringen. Guiden sänker rösten när hon medger att några misstag tyvärr begicks under perioden.
- However, fortsätter hon med högre röst, plans were made and they produced the production.
Ja, så säger hon. Priset för den producerade produktionen.
Miljoner döda - försvunna, avrättade, deporterade.
Sedan lommar vi efter henne in i rummet bredvid, till historien om det ärofyllda fosterlandskriget. En låg stund lyssnar vi på hur Stalin vägrade utväxla sin son i tyskt fångenskap mot en tysk general.
- Stalin ansåg att alla sovjetiska soldater var hans söner, klarlägger hon.
Hon gör en paus så att denna välmening får sjunka in ordentligt. Sedan stretar vi vidare.
Historien gör ett hopp över den besvärande avstaliniseringen och vi hamnar istället rakt in i presentrummet. Stalinmattor och Stalintekoppar och Stalinbyster och Stalinmålningar i tjock olja parader sida vid sida. Det är gåvor från folket. Från dem som överlevt utrensningarna, deporteringarna, den producerade produktionen och kriget, får man anta. Sist av allt visar hon oss Stalins dödsmask. I vit plast ligger den på en röd sammetsmonter i skumrasket. Vi drar alla en suck av lättnad.
