I Hanoi finns ett fantastiskt hotell, Sofitel Metropole. Att komma dit är som att träda in i en annan värld, en svunnen tid, eller snarare hur man föredrar att minnas vad som mest är en plågsamt kapitel av modern europeisk historia. Det här är kolonialtid när det är som bäst – som ett inredningskoncept, inte ett politiskt dito. Allt på Metropole diffunderar smak och stil. Den perfekta vita rappningen, den vaxade och dammfria Rolls-Roycen utanför, de patinerade Louis Vuitton-accessoarerna i lobbyn, personalens stärkta jackor, de fluffiga kuddarna, de vackra mattorna. Det är snyggt och lyxigt, det är det närmaste perfekt jag har kommit i hotellvärlden.
En drink eller en bit mat vid den pyttelilla poolen på innegården är den perfekta avslutningen på dagen, en frukost är den perfekta början på dagen, ja, en andningspaus på Metropole gör sig de flesta tider på dygnet. Själv tror jag att jag med lätthet kunna tillbringa en hel vecka utan att alls lämna stället. (Eventuella sponsorer för ett sådant experiment är för övrigt välkomna att höra av sig.)
Jag besökte förresten häromdagen Delhis motsvarighet av kolonialtidsfickehotell, the Imperial. Det stället går inte av för hackor – det är stort och svulstigt och snyggt. Men Imperial saknar Metropoles intimitet och något annat saknas också. Charmen? Kanske. Något är det. Dessutom var servicen undermålig – jag åt lunch på verandan och det var mest parodiskt att se denna armé av servitörer (i finfina färgsprakande uniformer förvisso) springa runt som en skock yra höns utan förmåga att en stampa fram några beställningar. Nä, bakläxa. En läcker byggnad eller hundratals av vackra etsningar räcker inte för att vinna mitt hjärta. En fjärdedel av det kanske?
Metropole däremot… Ohotat har det seglat in på en förstaplats på min fem-i-topplista över hotell.
Adress: 15 Ngo Quyen Street , Hoan Kiem District , 10000 Hanoi
