kaffe


Häromdagen var jag på café Saturnus. Och då blev jag påmind om hur mycket jag gillar det stället. Det är inte bara för de groteskt stora kardemummabullarna (även om jag gissar att de bidrar). Det är absolut inte för att de leker en bit av Frankrike – fast denna balansakt på slak lina lyckas de med med hedern i behåll, utan att det bara blir löjligt som jag tycker andra ställen (som crêperi fyra knop på Söder) lätt blir. Jag tror det är för att stället har en egen atmosfär kort och gott. Kanske är det stengolvet? Nä, jag vet inte. Men trevligt är det och kaffe är perfekt. Sprang jag mycket i dessa kvarter skulle jag absolut hänga där oftare.

Adress: Eriksbergsgatan 6, Stockholm

Eureka! När man har tröttnat på att susa ned för backarna i rånarhuva i den istid som sänkt sig över landet i allmänhet och över Funäsdalen med omnejd i synnerhet så M-Å-S-T-E man bara besöka Villan 1951, ett otroligt rart ställe där de serverar gudabenådat kaffe och man måste ta av sig pjäxorna och istället får glida runt i lånade frottétofflor. Dessutom är stället helt befriat från furu – bara en sådan sak….

Adress: Rörosvägen 10, Funäsdalen

Det här är ett café som ser ut som ett italienskt café ska göra och kaffet smakar så där gudomligt som italienskt kaffe gärna gör. Det är old school vad gäller inredning och bordsservering och små sockriga bakverk. Smack mitt vid torget i Trieste ligger det också – lättare att hitta blir det inte.

Adress: Piazza Unità d’Italia 7, Trieste

Nu när hela landet ligger inbäddat i snö så kan man ju inte låta bli att längta efter lite skidåkning – att jag inte är någon hejare på skidor (än) gör inte längtan mindre – istället för att sitta inspärrad i ett nålfiltstapetserat konferensrum eller hetsa runt i affärer på jakt efter saker ingen riktigt behöver eller svara på dagens 456:e mejl. Och då när jag tänker skidåkning och fjäll tänker jag också på Åre Bageri, en toppenplats när man ska läka sina benbrott eller bara tillbringa en timme eller två över gott kaffe, en morgontidning och en kanelbulle. Om man inte vill läsa kan man istället tjuvlyssna på vad alla runtomkring har att säga, här finns ett särskilt typ av klientel, det är som Åres svar på Stureplansstekarna; coola, hippa människor som är tvärsäkrast på att just deras livsstil är den enda rätta. Och jag skulle hundra gånger hellre vara i deras svettiga merinoullsställ och fjällrävenmössa än i rosa skjorta och backslick…

Adress: Årevägen 55, Åre

Det klassiska fiket i Eksjö är Lennarts konditori på Stortorget. I de nedsuttna 70-talsstolarna (som nu närmast är hippa igen) har mången ungdom suttit och rört i en kall kaffekopp och drömt sig bort till en ljusnande framtid och till storstadens puls. Men vilopulsen på Lennarts är alls inte dum en timme eller två.

Adress: Stora torget, Eksjö

Om ni får två timmar över i Östhammar så kan jag tipsa om att det tar mindre än tjugo minuter att åka till supertrevliga Öregrund. Insisterar ni ändå på att stanna så är Adas kaffestuga stället att hänga på – det är knasigt och originellt och trevligt. Förutom gott kaffe och massor med bakelser  så har de fantastiskt goda tunnbrödrullar med hemstampad potatismos, och på sommaren kan härligheten intas i en lummig trädgård inne på gården. Adas kaffestuga är kort och gott Östhammars förmildrande omständighet och värt ett besök.

Adress; Jaja, så stort är inte Östhammar, ni hittar den säkert ett stenkast från det anskrämliga kommunhuset.

Montevideo är i en stad som tycks ha frusit under Liz Talor och Burt Reynolds storhetstid. (Förutom att det då alls inte är kallt.) På gatorna rullar gles trafik, bilarna är gamla, latte är ett okänt begrepp, globaliseringen vill inte riktigt göra sig påmind.

I hjärtat av den ickepulserande ickestorstaden – vid ett stilla torg – ligger hotel Balmoral Plaza. Åh vilken lycka. Skinnmöblerna, inredningen, kaklet, caféets skumma belysning, personalens stärkta skjortor – allt måtte vara från 60-talet. En riktigt tidsficka. Det är så väl genomfört, så konsekvent och så intakt att det känns som ett sjukt påkostat designhotell från 2000-talet som velat återskapa den rätta 60-talskänslan – möjligvis med lite för mycket tyskt 80-tal över sängöverkasten.

Har du en timme eller två, sätt dig i fiket i lobbyn och njut i tidsmaskinen.

Jag begriper att det inte är så sannolikt att någon hamnar i Lahore med lite oplanerad tid att slå ihjäl, men ändå. Omutifallatt. Då är stället att gå till ”Cooco’s Den and Café”. Bäst gör sig stället på kvällen, och namnet till trots är det en restaurang snarare än ett café. Kaffet är direkt motbjudande och alltså ungefär som på andra ställen i landet. Men det gör inget. Vyn över Badshahimoskéen från något av de trånga borden på våningen högst upp, atmosfären, folkmyllret, leendena och  den varma luften gör mig villig att förlåta allt. Och den pakistanska maten som serveras är riktigt god.

Roshnai Gate, Fort Road, Old Town, Lahore

I Lissabon finns det så många trevliga caféer att det är svårt att välja. Men less is more. Mina favoriter inskränker sig till två – den ena är Royale Café, den andra är Vertigo. Båda är coola, snygga, smarta och trevliga. Medan Royale Café representerar den minimalistiska, avskalade skolan (om än i en ganska originell, helt svart-vit tolkning) är Vertigo som hämtad ur en kubansk 30-talsfilm. Båda fungerar som bar o resturang längre framåt kvällen – och då gäller att komma ihåg att den portugisiska kvällen infaller i alla fall fyra timmar efter den svenska.

Royale Café, Lg. Raphale Bordallo Pinheiro 29, Chiado, LissabonVertigo Café, Travessa do Carmo 4, Chiado, Lissabon

Om man inte vill gå till Raffles Hotell och dricka Singapore Sling (vilket faktiskt inte alls är så dumt) så kan man gå till IndoChine och dricka något annat. Nedsjunken i någon av stolarna och med stadens glitter i mörkret på andra sidan vattnet trivdes jag så bra att jag för ett ögonblick fantiserade om att förlägga nästa semester just i den stolen. IndoChine, Waterfront 1 Empress Place, Singapore

« Föregående sida

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.