Om ni befinner er i Pyongyang är det tveksamt om det alls finns några råd att ge…. Eller kanske de faktiskt inte alls behövs: När jag var där så upplevde jag allt som minnesvärt, om än inte i någon positiv bemärkelse.
Hur som besökte jag på The Victorius Fatherland Liberation War Museum, där det nordkoreanska utrikesministeriet har vänligheten att släppa in oss efter nödvändig noteväxling. Vi hade valt den korta guidade turen, den på tre timmar, hellre än den långa på tre dagar. Det är möjligt att man kan förhandla ned det till en två timmars visning, jag vet inte helt säkert. Hur som är det alldeles speciellt för vad som väntar är en grundlig repetition av Koreakrigets historielektion - fast tvärtom, perspektivet är spegelvänt, de goda är de onda och de onda de goda.
Only defeat and death to the aggressors står det på broschyren jag får i min hand vid entrén. En uniformsklädd kvinna visar oss runt i museet som är tomt sånär som på några unga soldater under utbildning (jag gissar att de får tredagarskursen). Hon har en pekpinne i handen som hon hamrar med över kartorna när hon förklarar de koreanska truppernas ofattbara mod i våg efter våg mot the imperialist puppet soldiers, alltså mot koreanerna på den sydkoreanska sidan gränsen. Till slut sjunker vi på en bänk i ett panoramarum och betraktar rörliga, tredimensionella modeller av olika ärevördiga slag där tiotusentals människor får sätta livet till. Det känns som jag aldrig ska kunna resa mig igen.
