Restaurant Malte

Restaurant Malte är den andra listettan över toktrevliga middagsställen i Bryssel (tillsammans med La Meilleiure Jeunesse, se nedan) som har lyckats få till allt från mat att dagdrömma om till ambiance och service. Bara att gå dit så förklarar sig resten av sig själv.

Adress: Rue Berckmans 30,  Saint-Gilles, Bryssel

 

Döingar i Moskva, I

Jag har sett den döde Lenin säkert tjugo gånger. Under de år jag bodde i Moskva hade jag för vana att ta alla mina gäster till Leninmausoleet, för bisarrare plats finns knappast i hela Moskva, möjligtvis inte på hela den euroasiatiska landmassan. Lenin är liten och blek och precis så oimponerande man kan vänta sig, och när man defilerat förbi så får man också gå förbi gravarna utanför mausoleet och längs Kremlmuren, där ett urval av Sovjetunionens alla släckta stjärnor begravts. Bra att veta: Man får i regel köa en stund. Öppettiderna är begränsade till förmiddagarna några dagar i veckan. Man får inte ta med kamera, telefon, handväska eller något annat för den delen. Man får inte prata eller tugga tuggummi. Man får inte ha cykelbyxor (om nu någon skulle komma på det). Man får inte gå i klunga, stanna, peka, skratta eller försöka gena förbi något moment på den tänkta routen. Ja, you get the picture.

Adress: På Röda torget, svårt att missa – det är den pyramidformade byggnaden av röd granit och svart labradorit invid Kremlmuren.

 

Middag i Bryssel

Det finns några riktigt riktigt fantastiska ställen i Bryssel – det tål att tänkas när man försöker ringa efter en taxi eller betala med kreditkort och stilla undrar om man har hamnat i ett u-land… Ett av dessa verkliga smultronställen är La Meilleure Jeunesse – en underbar restaurang. God mat, trevlig och personlig service, oslagbar atmosfär och en inredning som (i alla fall bitvis) leder tankarna till ett vardagdagsrum snarare än en restaurang. Om än ett vardagsrum med en ganska tilltagen bar.

Efter en middag här har jag förträngt de sunkiga nålfiltsmattorna inne i Rådssekretariatets byggnad Justus Lipsius. Allt är förlåtet.

Adress: 58, rue de l’Aurore, Bryssel. Boka bord på +32 2 640 23 94

 

Helgmys i Stockholm

Det finns så många sätt att slå ihjäl två timmar i Stockholm, men om man är fikasugen och man vill vara ifred och vädret suger (som idag) då rekommenderar jag ett besök till Hållplatsens Tidningar och Tobak. På några få kvadratmeter har man där lyckats klämma in ett enastående imponerande urval av tidningar och tidsskrifter – inte bara de 15 inredningstidningarna som är standard på ICA. Här finns utländsk dagspress, mina favorittidskrifter Filter och Monocle och massor av specialtidskrifter (en del så smala så att man undrar när de ska dö av anorexi). Där kan man bunkra med massor med läsning och glossiga bilder eller svårt kulturellt grovkorniga dito, och sedan gå  vidare till något café och läsa medan regnet smattrar mot fönstret och söndagen minut för minut obarmhärtigt närmar sig måndag.

Hållplatsens tidningar och tobak, Folkungagatan 112

 

Bland molnen i Moskva (nästan)

Inte så långt ifrån Gagarinstatyn på Gagarintorget längs Leningradskij prospekt i Moskva ligger ryska vetenskapsakademin. Den byggnaden missar man inte. Det är ett stort, hiskeligt vitt höghus med ett överbygge av guldfärgad, tillknycklad metall. Om man bara lyckas hitta avfarten ned till akademin kan man här ta hissen från sovjetiskt 70-tal (omgivningen, byggnaden, gården, foajén, vakten, dammet, ödsligheten) rätt in i det nya, uppgraderade Ryssland 2.0 med Versace-klädda vasstråsmala ryskor 22 våningar upp. Menyn är internationell, drinkarna starka och goda, inredningen trendig så där på 2000-talsvis och servicen riktigt hygglig. Och utsikten över Moskva är fantastisk, man får gå ut balkongen och spankulera runt så mycket man vill, peka och ta kort. Jag är svag för Moskva, och jag är särskilt svag för skybarer, så är det. Och den här är jättefin, den återvänder jag gärna till.

Gagarinmonumentet är förresten inte heller så dumt. Inget att hänga runt kring i två timmar men väl att nicka åt när man nu ändå passerar förbi. Gagarin väcker ungefär samma känslor som hundvalpar hos mig, det finns något så hjälplöst över bilderna av honom iförd rymddräkt med olycklig blick, på väg att slungas ut världsrymden.

Leninskij Prospekt 32 A, 22 våningen

 

New York, New York

FN-högkvarteret i New York är ett måste. Det är inte bara för att jag är onormalt intresserad av politik och en stor FN-kramare, det är verkligen något särskilt att komma dit. Flaggspelet, den snygga modernistiska arkitekturen (Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Sven Markelius var några av arkitekterna), atmosfären, postkontoret med egna FN-frimärken, bokhandeln, pastellfärgerna. Mer kosmopolitiskt än så här blir det inte.  Det finns ett Wallenbergminnesmärke tvärs över gatan – en portfölj kvarlämnad på trottoaren – som jag gillar också, värdigt är det och varm i hjärtat gör den mig, tanken på att det finns modiga människor som verkligen gör skillnad. Därtill finns Carl Fredrik Reuterswärds  knutna pistol ”Non Violence”.

Hela området mellan första avenyn, floden, E 42 och E 48.  Portföljen står på refugen i 1 avenyn i höjd med E46/E 47.

 

Balmoral Plaza, Montevideo

Montevideo är i en stad som tycks ha frusit under Liz Talor och Burt Reynolds storhetstid. (Förutom att det då alls inte är kallt.) På gatorna rullar gles trafik, bilarna är gamla, latte är ett okänt begrepp, globaliseringen vill inte riktigt göra sig påmind.

I hjärtat av den ickepulserande ickestorstaden – vid ett stilla torg – ligger hotel Balmoral Plaza. Åh vilken lycka. Skinnmöblerna, inredningen, kaklet, caféets skumma belysning, personalens stärkta skjortor – allt måtte vara från 60-talet. En riktigt tidsficka. Det är så väl genomfört, så konsekvent och så intakt att det känns som ett sjukt påkostat designhotell från 2000-talet som velat återskapa den rätta 60-talskänslan – möjligvis med lite för mycket tyskt 80-tal över sängöverkasten.

Har du en timme eller två, sätt dig i fiket i lobbyn och njut i tidsmaskinen.

 

Gravte i Shiraz

120 minuter är som gjort  att viga till ett besök vid Hafez grav i Shiraz. Förutom graven finns en bedövande vacker trädgård med ett tehus. Höjden av kultivering…  Tag med en god bok, avverka snabbt graven, beställ en kanna te och njut. Den riktiga snobben väljer förstås en poesibok av Hafiz himself.

Aramgah-e Hafez, Shiraz, Iran.

 

Cooco’s Den & Café

Jag begriper att det inte är så sannolikt att någon hamnar i Lahore med lite oplanerad tid att slå ihjäl, men ändå. Omutifallatt. Då är stället att gå till ”Cooco’s Den and Café”. Bäst gör sig stället på kvällen, och namnet till trots är det en restaurang snarare än ett café. Kaffet är direkt motbjudande och alltså ungefär som på andra ställen i landet. Men det gör inget. Vyn över Badshahimoskéen från något av de trånga borden på våningen högst upp, atmosfären, folkmyllret, leendena och  den varma luften gör mig villig att förlåta allt. Och den pakistanska maten som serveras är riktigt god.

Roshnai Gate, Fort Road, Old Town, Lahore

 

Te i Esfahan

I Iran bör man helst försöka glömma det där med kaffe – det som finns att hitta på något enstaka hotell där någon västerländsk turist härbergerar vartannan månad är mest lankigt snabbkaffe som smakar skunk. Faktum är att min egen väldigt ovetenskapliga empiriska studie visar att kaffekulturen inte blomstrar i någon av ”onskans axelmakter”.   Bättre då med te. Irans kanske trevligaste ställe för te är det lilla tehuset under Khajubron i Esfahan. Helt helt helt sagolikt. Bara av att se stället vill man lära sig persiska och tillbringa resten av sitt liv i Esfahan, kanske doktorera om Hafez poesi, om man bara finge sitta med sina lexikon och sin dator just där och äta lite småkakor och dricka te under tiden. Och ändå har de bara te i teet. Någon har sagt att tehuset där är bara det värt biljetten till Iran. Så kan det mycket väl vara.   För att ta sig dit kan man pröva att säga ”Lotfan, baa chai-khana zir pol-e Khaju” till sin taxichaufför. Sedan är det bara att hoppas på det bästa.

Mitt i floden, Esfahan, Iran.