I Iran bör man helst försöka glömma det där med kaffe – det som finns att hitta på något enstaka hotell där någon västerländsk turist härbergerar vartannan månad är mest lankigt snabbkaffe som smakar skunk. Faktum är att min egen väldigt ovetenskapliga empiriska studie visar att kaffekulturen inte blomstrar i någon av ”onskans axelmakter”. Bättre då med te. Irans kanske trevligaste ställe för te är det lilla tehuset under Khajubron i Esfahan. Helt helt helt sagolikt. Bara av att se stället vill man lära sig persiska och tillbringa resten av sitt liv i Esfahan, kanske doktorera om Hafez poesi, om man bara finge sitta med sina lexikon och sin dator just där och äta lite småkakor och dricka te under tiden. Och ändå har de bara te i teet. Någon har sagt att tehuset där är bara det värt biljetten till Iran. Så kan det mycket väl vara. För att ta sig dit kan man pröva att säga ”Lotfan, baa chai-khana zir pol-e Khaju” till sin taxichaufför. Sedan är det bara att hoppas på det bästa.
Mitt i floden, Esfahan, Iran.
